Min kompis Totte och jag hade tillgång till en väldigt gammal och väl intjärad s.k. Singösnipa. Premiär turen till havs på egen hand företogs på Ålandshav i denna - som det kanske egentligen heter - skötbåt av Singötyp, 6 m, 2 master, 12 kvm sprisegel.
Med två citronil några bullar och ett paket Mariekex samt en flytväst bestående av två snören trädda genom några korkar, startade vi vår färd.
Vi gjorde bra fart (tyckte vi) i halvvinden med kurs mot Understensfyr.
Efter kanske en timmes segling tvärdog vinden. Stora svarta moln tornade upp sig i horisonten, och blixtarna tävlade om att lysa starkast.
Efter ett rådslag då det även mumsandes på skaffningen var goda råd dyra. Ovädret närmade sig oroväckande fort, och vinden, regnet och våghöjden ökade i kvadrat.
Vår båttyp är inte direkt känd för sina kryssningsegenskaper, så det var att ta ner segel och fälla masterna. Som tur var så är snipan utrustad med två par åror, men att ro en gammal snipa i motvind och hög sjö är ingen lek för två 12-13 åringar.
Dyngsura och med ömmande kroppar och skinnflådda handflator, nådde vi efter några timmars rodd äntligen båthuset. Den sommaren blev det inte några mer turer till havs, vi höll oss längs med kusten efter den läxan.